Jag minns när jag och min dåvarande kille bestämde oss för att skaffa hund, en aningens impulsivt men absolut ingenting vi ångrade. Den lilla galna valpen trädde in i vårat liv och vid sidan av en massa skratt och kärlek växte en liten bubbla av ångest i frågan av vad som är "normalt" för en liten vovve, hur ska vi lära lilla grisen bli en stabil vuxen hund.
"Jag tror hon har ADHD, för hon springer som ett jehu sent på kvällarna fram och tillbaka i lägenheten, runt, runt och runt i sin korg flera hundra varv".
Det är ju inte så att jag kände mig totalt oerfaren när det gällde hundar, jag är ju uppväxt med hundar något borde väl ha fastnat tyckte jag men för att få tips och råd vände jag mig till det fantastiska fenomenet Internet och ett forum för och med hundägare.
Det skulle jag kanske inte ha gjort, för där upptäckte jag att ALLT vi gjorde med Kira var fel. Skrev man en enkel fråga och råkade nämna att man belönade sitt-träningen med korv fick man en lång harang om hur jag långsamt dödar min hund genom att ge "männikoföda" och inte en rå älg som dessa vargbesläktade varelser bör äta. Att Kira var blandras var även det en skymf bland den "renrasiga-hundmobben" vilket kunde resultera i en krigsliknande forum-diskussion av dess like, då jag bara undrat hur man bäst klipper svarta klor.
Jag insåg ganska snabbt att jag borde lämna detta forum för att behålla min mentala hälsa och inte avliva Kira "in mercy" eftersom jag redan sabbat hennes framtid genom att hämtat hem henne i bil och gett henne korv.
Åren gick och så skaffade jag barn...
Visste ni att: Äter man salami, rökt lax, dricker grönt te, luktar på Brie, nyser, hostar, går, tänker på sex så skadar det ditt ofödda barn?
-Det visste inte jag heller, tills jag började kika på "ska-ha-barn-forum". Alltså väntade man sig nästan att Embla skulle komma ut med ett ben extra eller utan fingrar...
Nä skämt å sido, men jag hade inte slutat röka förrän jag plussade, jag hade inte ätit folsyra första trimestern, jag var sjukt sugen på gravad lax, blodig stek och rödvin (ja, jag tog en munfull och gurglade a´la vinprovare en gång)... och man läste hur ödestiget det var och vilka risker man kunnat utsätta sitt foster för. Med en kombination av hormoner så gick jag orolig hela graviditeten fram till att Embla föddes, hon kom ut perfekt! (Förutom att hon hade navelsträngen lindad kring halsen två varv, jag tror det beror på vinet jag gurglade).
Tänk att det har tagit mig nästan ett år att själv inse att jag inte gör några ödesdigra fel i min uppfostran av Embla. Jag följer ingenting slaviskt, jag går på känsla och eget sunt förnuft eller ja, jag är inte ensam om uppfostran, Johan har en lika stor del i den och det är vi som tar diskussionen sinsemellan angående vägen till gemensamt mål. Det kanske inte är felfritt, men vi tror på det tillsammans!
Tillhörande Internet-generationen så snubblar man in på en och annan barn-debatt.
Jag har så himla svårt för -Jag-gör-rätt-det-gör-inte-Du- attityden och jag går i taket allt för ofta här hemma efter en stund bakom skärmen. Såååå hör och häpna, jag tänker börja gnälla offentligt och kontra i min egna blogg... så det så!
(och gömma mig bakom skärmen som dagens mobbare gör, tiiihi)
Lev väl, skriver snart igen! Nu ska jag nämligen ge mitt älskade en Napp och lägga henne för att vila efter en Korv med makaroner lunch.
:)
