En brun prima adidas kopia av fuskskinn!
Innehåller MASSOR av Skräp! (För ingående info, klicka på bilden).
Jao, då var nummer 12. avklarad på min stulna lilla lista!
fredag 31 december 2010
12. Min väska
Min väska jag nu använder är urtrist... innehållet är oftast bara skräp. Men det får plats med några blöjor, ombyte och vattenflaska om man så vill och inte orkar ha med åbäket till skötväska.
År 2010
Av alla år har 2010 varit en av de mest minnesvärda! Allt, ja nästan allt har kretsat kring vår käraste Embla så därför blir det en kort bildpresentation från året med just lillfröken!
5/1 Kunde man känna sig mer gravid?
9/1 efter 22 timmars förlossningsarbete kikade Embla äntligen ut!
Så liten, så hjälplös, SÅ FIN!
Kameran var framme i tid och otid!
Framåt våren kändes allt coolt!
Aldrig varit pjoskig med riktig mat!
Så mycket större men ändå för liten.
Åh, sensommaren visade det sig vilket charmtroll man var.
Pulka premiär!
Just det! I oktober fick vi samma namn hela familjen. Ja, för familj var vi redan!
* * * * * * * * * * *
* * Familjen Allander * *
* * Önskar er alla * *
* * Ett Underbart * *
* * 2011!!! * *
* * * *
GOTT NYTT ÅR!!!
torsdag 30 december 2010
11. Mina syskon
Åh, en lätt punkt på listan!
Jag har två småsyskon.
Lillasyster Samantha som idag är 24 år gammal. Hon är en kreativ galning, med ett temperament man inte leker med. Hjärtat är att inte förglömma lika stort som temperamentet och har man fått komma in i hennes sfär så vet man att hon gör allt för en. (Ibland glömmer hon att se till sig själv och när hon nått botten fäller hon ut taggarna som tyvärr missförstås av många).
Min lillebror David är en typisk 17åring. Mestadels sitter han framför datorn som de flesta "yngdomar". Han har också fått den kreativa genen och är en hejjare på att dansa! Temperamentet visar han mest mot stackars mamma och pappa. Han likt Samantha har haft turen att ärva mammas kreativa förmåga i köket. Han läser andra året på Ester Mosesons och jag kan väl passa på att pika honom i mitt inlägg och undra när han kommer förbi och lagar något gott till oss!
I och med att jag själv blivit förälder har jag fått en insikt i hur rikt mitt liv har varit för att jag haft syskon!
Nu när jag tänkte publicera ut bilder på mina älskade syskon så blev det plötsligt svårt...
Det var inte lätt att hitta en "normal" bild på dem... Dock slår det mig hur lika dom är. Döm själva:
Just det, de har en Zombiefascination dom två...
Här är istället de normalaste bilderna jag kunde hitta:
Fina dom är!!!
Jag har två småsyskon.
Lillasyster Samantha som idag är 24 år gammal. Hon är en kreativ galning, med ett temperament man inte leker med. Hjärtat är att inte förglömma lika stort som temperamentet och har man fått komma in i hennes sfär så vet man att hon gör allt för en. (Ibland glömmer hon att se till sig själv och när hon nått botten fäller hon ut taggarna som tyvärr missförstås av många).
Min lillebror David är en typisk 17åring. Mestadels sitter han framför datorn som de flesta "yngdomar". Han har också fått den kreativa genen och är en hejjare på att dansa! Temperamentet visar han mest mot stackars mamma och pappa. Han likt Samantha har haft turen att ärva mammas kreativa förmåga i köket. Han läser andra året på Ester Mosesons och jag kan väl passa på att pika honom i mitt inlägg och undra när han kommer förbi och lagar något gott till oss!
I och med att jag själv blivit förälder har jag fått en insikt i hur rikt mitt liv har varit för att jag haft syskon!
Nu när jag tänkte publicera ut bilder på mina älskade syskon så blev det plötsligt svårt...
Det var inte lätt att hitta en "normal" bild på dem... Dock slår det mig hur lika dom är. Döm själva:
Här är istället de normalaste bilderna jag kunde hitta:
onsdag 29 december 2010
Fröken Emblas bravader!
Diska är en utomordentlig sysselsättning tycker Embla. Pappa blir glad för hjälpen sällskapet! :)
måndag 27 december 2010
10. Mina laster och ovanor...
Dags att fortsätta på listan kanske.
Mina laster och ovanor... ... varför ska det vara så svårt att rannsaka sig själv?
Vi börjar med ovanor:
-Jag är slarvigisch och har en ovana att t.ex. lämna spår efter mig som hårtussar, klippta naglar, kläder och kaffekoppar. Jag har blivit bättre sedan Embla kom till världen men jag har mina svackor ibland.
-Jag har även på TV jämt även om jag inte tittar på den, något som stör Johan ibland men jag klarar inte av att ha helt tyst omkring mig och TVn har blivit något som fyller ut tystnaden och tomheten. Som värst är bägge TV-apparaterna på, radion i köket och datorn tutande ut toner av något jag just då ville lyssna på.
-Jag lider av fruktansvärd prestationsångest vilket i värsta fall kan leda till uppgivenhet, alltså kan jag få ett vredesutbrott när inte "projektet" går som jag vill, sen ger jag upp. Allt som oftast försöker jag avsluta det jag gör men i vissa fall lämnar jag "projektet" på hyllan för att samla damm.
-Jag har en tendens att försöka förtränga och "glömma bort" saker jag tycker är för jobbigt/tung (psykiskt) istället för att ta tag dem meddetsamma.
Mina laster:
-Onyttigheter i alla dess former har en tendens att "självservera" sig till mig. (och jag har ångest över min vikt).
-Shoppa när jag mår riktigt dåligt, nu har jag Embla som världens bästa ursäkt att handla till.
-Små spel i alla dess former, i alla fall på King.com.
Nu har jag försökt dela med mig lite iallafall... uteslöt peta i näsan, klämma finnar, peta på sårskorpor, se på läskiga sår som ovana för de som är lite känsliga...
-OOOOPS! flåt! hahahaha
<3
Mina laster och ovanor... ... varför ska det vara så svårt att rannsaka sig själv?
Vi börjar med ovanor:
-Jag är slarvigisch och har en ovana att t.ex. lämna spår efter mig som hårtussar, klippta naglar, kläder och kaffekoppar. Jag har blivit bättre sedan Embla kom till världen men jag har mina svackor ibland.
-Jag har även på TV jämt även om jag inte tittar på den, något som stör Johan ibland men jag klarar inte av att ha helt tyst omkring mig och TVn har blivit något som fyller ut tystnaden och tomheten. Som värst är bägge TV-apparaterna på, radion i köket och datorn tutande ut toner av något jag just då ville lyssna på.
-Jag lider av fruktansvärd prestationsångest vilket i värsta fall kan leda till uppgivenhet, alltså kan jag få ett vredesutbrott när inte "projektet" går som jag vill, sen ger jag upp. Allt som oftast försöker jag avsluta det jag gör men i vissa fall lämnar jag "projektet" på hyllan för att samla damm.
-Jag har en tendens att försöka förtränga och "glömma bort" saker jag tycker är för jobbigt/tung (psykiskt) istället för att ta tag dem meddetsamma.
Mina laster:
-Onyttigheter i alla dess former har en tendens att "självservera" sig till mig. (och jag har ångest över min vikt).
-Shoppa när jag mår riktigt dåligt, nu har jag Embla som världens bästa ursäkt att handla till.
-Små spel i alla dess former, i alla fall på King.com.
Nu har jag försökt dela med mig lite iallafall... uteslöt peta i näsan, klämma finnar, peta på sårskorpor, se på läskiga sår som ovana för de som är lite känsliga...
-OOOOPS! flåt! hahahaha
<3
onsdag 22 december 2010
Granen är påklädd!
Jepp! Fixad och klar!
Naken med blott en spira!
Ljusen har fått sin plats! (dammsugaren redo)
Lite Schwampkulor och droppar...
Glitter som en sista touch...
Och för att inte glömma, lite julstämning!
Det var dagens uppdrag som varvades mellan tryfflar, saffransbiscotti och senaps-makeri!
tisdag 21 december 2010
Julstök
Ja, mitt uppe i julstök är vi...
Granen är iallafall inhandlad, fudgen är på stelning, choklad-kolan kokar för fullt, Mozart-kulorna väntar på chokladbad, senapssillen är färdig... Ändå känns det som om det inte är något slut på "uppdragen".
Åh, min finaste Embla har fått en kindtand! Kände den luringen när hon lurade mig att hon hade något i munnen. :D Idag så glömde hon bort att hon (som hon tror) inte kan stå utan stöd och klappade händerna ståendes vid soffan. Hon kommer nog ta lite tid på sig att gå, men det gör ingenting, allt kommer i sin tid!
Men tänk vad fort det går! Snart fyller fröken ett år! Jag saknar bebisen lite ändå, men vem vet, snart kanske det är dags att sätta igång syskon-verkstan :)
Granen är iallafall inhandlad, fudgen är på stelning, choklad-kolan kokar för fullt, Mozart-kulorna väntar på chokladbad, senapssillen är färdig... Ändå känns det som om det inte är något slut på "uppdragen".
Åh, min finaste Embla har fått en kindtand! Kände den luringen när hon lurade mig att hon hade något i munnen. :D Idag så glömde hon bort att hon (som hon tror) inte kan stå utan stöd och klappade händerna ståendes vid soffan. Hon kommer nog ta lite tid på sig att gå, men det gör ingenting, allt kommer i sin tid!
Men tänk vad fort det går! Snart fyller fröken ett år! Jag saknar bebisen lite ändå, men vem vet, snart kanske det är dags att sätta igång syskon-verkstan :)
fredag 17 december 2010
Förkylningstider!
Jag har lärt mig i och med att Embla kom till världen att man bör informera folk som inte har barn att njuta av att de bara har sig själva att ta hand om när de är sjuka ... När man har små mirakel så har man INTE tid att vara sjuk.
En annan sak som jag funderar över, borde man inte kunna sy en förkylningströja, full med näsdukar? Nästan alltid saknas det en näsduk när lillans snor rinner och hon bryr sig inte att mamma har en nytvättad tröja när den lilla snoriga näsan gosar in sig i mammas famn... En snortröja helt enkelt.... Eller så ser man till att ha en ficka där ett paket näsdukar får plats.
Neh, ni som är sjuka där ute! Krya på er!
Vi snorar vidare här i Frölunda!
En annan sak som jag funderar över, borde man inte kunna sy en förkylningströja, full med näsdukar? Nästan alltid saknas det en näsduk när lillans snor rinner och hon bryr sig inte att mamma har en nytvättad tröja när den lilla snoriga näsan gosar in sig i mammas famn... En snortröja helt enkelt.... Eller så ser man till att ha en ficka där ett paket näsdukar får plats.
Neh, ni som är sjuka där ute! Krya på er!
Vi snorar vidare här i Frölunda!
tisdag 14 december 2010
Nu börjar de små bli "åringar"
I helgen var Embla på sitt första kalas! Lill-prinsen Isac har redan blivit 1 år! Grattis, hurra, hurra, hurra!!!
Pappa Joel hjälper till med att öppna presenterna
Embla hade klänning dagen till ära
"Ja må han leva"
mmmm, på kalas ska man dricka! tycker Embla
Födelsedagsbarnet, allas våran Isac!
Så trött man blir efter allt kalasande!
lördag 11 december 2010
9. Min Tro...
Min tro...
...utgår inte från en bok som skrevs för länge länge sedan, men det är lite klurigt att beskriva vad jag har för tro.
Min tro/religion/livåskådning är "blandad". Vissa perioder är jag väldigt spirituell andra perioder tar naturvetaren över och är fruktansvärd tråkig och konkret.
Enkelt kanske jag skulle kunna förklara att jag tror på energier, mer eller mindre kraftfulla energier. (eller själar som många vill kalla det).
Det finns mer än en gudomlighet, var och en representerar olika områden. Små väsen existerar, men varför skulle de bekymra sig och exponera sig i vår värld, människan kan knappt acceptera sin egna närvaro.
Det finns ett liv efter döden, dock kan man fastna här om man inte återföds eller går vidare till en sk. slutstation. Man ska ha respekt för naturen, moder jord och allt hennes liv!
Jag bär ett pentagram runt halsen och folk som undrar brukar få svaret att jag anser att det representerar livet. Jag vet att jag påverkas av månens olika faser, jag finner stor ro i att vända mig till moder jord i form av att jorda mig och meditera. Jag tror på att det du ger ut får du tillbaka, det gäller både gott och ont. Det ultimata är balans, mellan gott och ont, ljus och mörker, mättnad och hunger osv.
Nä, jag är urusel på att förklara vad jag tror på, men jag tror att "naturälskande-vetenskaplig-häxa" sammanfattar mig lite sådär flummigt...
Jag har gått runt i en djungel av tankar och funderingar kring kvantfysik den senaste tiden... Teorierna har liksom inte hittat sin plats i min hårddisk, men såpass mycket har jag förstått att man med kvantfysik skulle kunna förklara sk. "magiska" fenomen som ex. tankeläsning.
Men det finns dagar jag nästan önskar att jag var hängiven till någon av de större religionerna, det verkar så mycket lättare, dessa människor verkar... så naivt rofyllda... och ungefär där brukar den tanken släppa eftersom jag inte kan tänka mig att svälja allt med hull och hår, vara undergiven en elitgrupp i en församling och inte få lov att ifrågasätta...
Jag är den jag är och den dagen jag slutar vilja veta mer, lära mig mer, och ifrågasätta det jag trott på den dagen är jag över...
(mitt nuvarande smycke ser ut som ovan fast i silver).
...utgår inte från en bok som skrevs för länge länge sedan, men det är lite klurigt att beskriva vad jag har för tro.
Min tro/religion/livåskådning är "blandad". Vissa perioder är jag väldigt spirituell andra perioder tar naturvetaren över och är fruktansvärd tråkig och konkret.
Enkelt kanske jag skulle kunna förklara att jag tror på energier, mer eller mindre kraftfulla energier. (eller själar som många vill kalla det).
Det finns mer än en gudomlighet, var och en representerar olika områden. Små väsen existerar, men varför skulle de bekymra sig och exponera sig i vår värld, människan kan knappt acceptera sin egna närvaro.
Det finns ett liv efter döden, dock kan man fastna här om man inte återföds eller går vidare till en sk. slutstation. Man ska ha respekt för naturen, moder jord och allt hennes liv!
Jag bär ett pentagram runt halsen och folk som undrar brukar få svaret att jag anser att det representerar livet. Jag vet att jag påverkas av månens olika faser, jag finner stor ro i att vända mig till moder jord i form av att jorda mig och meditera. Jag tror på att det du ger ut får du tillbaka, det gäller både gott och ont. Det ultimata är balans, mellan gott och ont, ljus och mörker, mättnad och hunger osv.
Nä, jag är urusel på att förklara vad jag tror på, men jag tror att "naturälskande-vetenskaplig-häxa" sammanfattar mig lite sådär flummigt...
Jag har gått runt i en djungel av tankar och funderingar kring kvantfysik den senaste tiden... Teorierna har liksom inte hittat sin plats i min hårddisk, men såpass mycket har jag förstått att man med kvantfysik skulle kunna förklara sk. "magiska" fenomen som ex. tankeläsning.
Men det finns dagar jag nästan önskar att jag var hängiven till någon av de större religionerna, det verkar så mycket lättare, dessa människor verkar... så naivt rofyllda... och ungefär där brukar den tanken släppa eftersom jag inte kan tänka mig att svälja allt med hull och hår, vara undergiven en elitgrupp i en församling och inte få lov att ifrågasätta...
Jag är den jag är och den dagen jag slutar vilja veta mer, lära mig mer, och ifrågasätta det jag trott på den dagen är jag över...
onsdag 8 december 2010
Vet ni vad!
Nu är jag lite putt!
Jag blev lite påmind i och med mina tio punkter att jag hade stora drömmar om författaskap. (punkten om mina yrkesdrömmar - nobelpriset i litteratur för att vara specifik).
Läser Ketchup Mammans blogg och inser på ett inlägg att det faktiskt är min svenska lärares (i högstadiet) fel... Hon kunde inte ge mig ett MVG av någon dum anledning (Jag tror att det var för att betygsystemet var nytt och de var fast i att bara X antal kunde få en 5a per klass).
Jag hade slitit som ett djur i skrivandet och grammatiken, jag var bara svag i muntlig framställning. Fick skämmas då svenska läraren läste upp min "isbergs-teknik-a la-Hemminway"-novell... Men jag fick bara VG++++
Så istället för att skylla på att jag inte alls är världsbäst på att skriva och 70 år gammal, så skyller jag på min svenska lärare för det uteblivna Nobelpriset...
Frågan är bara, vem hade Astrid Lindgren att skylla på för att Nobelpris kommittén inte förstod att hon var en av världens bästa barnboksförfattare? Selma Lagerlöf fick ju: "på grund av den ädla idealitet, den fantasiens rikedom och den framställningens själfullhet, som prägla hennes diktning"... Den motiveringen hade platsat Astrid Lindgren hur lätt som helst.
Min motivering?
"Årets nykomling som slog världen med häpnad, vi vet inte vad boken handlar om men det sägs att den kommer förändra världen".
Ja, lite kvällshybris har ingen dött av... än...
Godnatt på er där ute.
(Han ser inte ens ut att uppskatta min humor...)
Jag blev lite påmind i och med mina tio punkter att jag hade stora drömmar om författaskap. (punkten om mina yrkesdrömmar - nobelpriset i litteratur för att vara specifik).
Läser Ketchup Mammans blogg och inser på ett inlägg att det faktiskt är min svenska lärares (i högstadiet) fel... Hon kunde inte ge mig ett MVG av någon dum anledning (Jag tror att det var för att betygsystemet var nytt och de var fast i att bara X antal kunde få en 5a per klass).
Jag hade slitit som ett djur i skrivandet och grammatiken, jag var bara svag i muntlig framställning. Fick skämmas då svenska läraren läste upp min "isbergs-teknik-a la-Hemminway"-novell... Men jag fick bara VG++++
Så istället för att skylla på att jag inte alls är världsbäst på att skriva och 70 år gammal, så skyller jag på min svenska lärare för det uteblivna Nobelpriset...
Frågan är bara, vem hade Astrid Lindgren att skylla på för att Nobelpris kommittén inte förstod att hon var en av världens bästa barnboksförfattare? Selma Lagerlöf fick ju: "på grund av den ädla idealitet, den fantasiens rikedom och den framställningens själfullhet, som prägla hennes diktning"... Den motiveringen hade platsat Astrid Lindgren hur lätt som helst.
Min motivering?
"Årets nykomling som slog världen med häpnad, vi vet inte vad boken handlar om men det sägs att den kommer förändra världen".
Ja, lite kvällshybris har ingen dött av... än...
Godnatt på er där ute.
8. 10 saker ni inte visste om mig. . .
Svårt... men jag tänker inte försköna verkligheten...
1. Jag har ett ruskigt temperament, som jag bara vågar visa för de närmaste. Synd bara att de drabbas av den, för det är ingenting vackert när jag är arg.
2. Jag är en RUSKIGT dålig förlorare i spel, men jag är en ÄNNU VÄRRE vinnare...
3. Jag skulle kunna attraheras av män med stor kroppsbyggnad, nu menar jag varken super muskulös eller överviktig, utan snarare Magnus Samuelssons aktigt när han inte är deffad... (men Johan, jag älskar dig som du är!!!!)
4. Jag ÄLSKAR Ubåtar! (Det har ingenting med den enorma fallos-symbol som den kan antyda)!
5. Jag har en liten samling av (konstnärliga) snoppar. (INGEN dildo - sånt sysslar jag inte med).
6. Jag har telefon-fobi... Jag blir även nervös när det ringer spontant på dörren.
7. Jag hoppade gymnasiet strax innan studenten, men har tagit igen det och det med Super Betyg!
8. När jag var yngre ville jag bli läkare. (och veterinär, akupunktör, homeopat, yrkesmilitär-ubåtsbesättning, lärare, nobel-pristagare i litteratur, poet, hundförare, obducent). Numera siktar jag på att bli ambulanssköterska när jag blir stor.
9. Klämde mitt högra långfinger i en dörr när jag gick i trean, fick sy fast toppen då den hängde på en skinnbit.
10. Har fobi för offentliga toaletter, spindlar och fästingar.
1. Jag har ett ruskigt temperament, som jag bara vågar visa för de närmaste. Synd bara att de drabbas av den, för det är ingenting vackert när jag är arg.
2. Jag är en RUSKIGT dålig förlorare i spel, men jag är en ÄNNU VÄRRE vinnare...
3. Jag skulle kunna attraheras av män med stor kroppsbyggnad, nu menar jag varken super muskulös eller överviktig, utan snarare Magnus Samuelssons aktigt när han inte är deffad... (men Johan, jag älskar dig som du är!!!!)
4. Jag ÄLSKAR Ubåtar! (Det har ingenting med den enorma fallos-symbol som den kan antyda)!
5. Jag har en liten samling av (konstnärliga) snoppar. (INGEN dildo - sånt sysslar jag inte med).
6. Jag har telefon-fobi... Jag blir även nervös när det ringer spontant på dörren.
7. Jag hoppade gymnasiet strax innan studenten, men har tagit igen det och det med Super Betyg!
8. När jag var yngre ville jag bli läkare. (och veterinär, akupunktör, homeopat, yrkesmilitär-ubåtsbesättning, lärare, nobel-pristagare i litteratur, poet, hundförare, obducent). Numera siktar jag på att bli ambulanssköterska när jag blir stor.
9. Klämde mitt högra långfinger i en dörr när jag gick i trean, fick sy fast toppen då den hängde på en skinnbit.
10. Har fobi för offentliga toaletter, spindlar och fästingar.
tisdag 7 december 2010
Amatör poeten slår till!
Hugo S. 1903 'Sårad Ängel'
Älskling, även änglar blir trötta
En ängel vi fann
vid vägens grusiga kant
Hennes hjärta var brustet
hennes hopp likadant
Vi fann några grenar
vi byggde en bår
Hade hopp om att rädda
och plåstra om hennes sår
Med andan i halsen
och raska steg
Vi skynda' oss fram
allt medans vi teg
Men rädslan den växte
om att allt var försent
Trots målet vi skymta'
så trösta' det klent
Ängeln hon sucka'
hennes läppar de log
Våra själar de skälvde
sekunden hon dog
Allt går inte att rädda
det måste man förstå
Trots att viljan den finns där
så är verkligheten rå
vid vägens grusiga kant
Hennes hjärta var brustet
hennes hopp likadant
Vi fann några grenar
vi byggde en bår
Hade hopp om att rädda
och plåstra om hennes sår
Med andan i halsen
och raska steg
Vi skynda' oss fram
allt medans vi teg
Men rädslan den växte
om att allt var försent
Trots målet vi skymta'
så trösta' det klent
Ängeln hon sucka'
hennes läppar de log
Våra själar de skälvde
sekunden hon dog
Allt går inte att rädda
det måste man förstå
Trots att viljan den finns där
så är verkligheten rå
Skriven av Mig...
7. Jag är rädd för döden!
Jag är fruktansvärd rädd för döden, inte för min egna del men för att andra i min närvaro skall tas ifrån mig!
Hur jag än vrider och vänder på det, anklagar mig själv för att vara egoistisk, försöker övertala mig att det är en naturlig och oundviklig del av livet så kan jag inte förmå mig att acceptera det!
Jag kan dåliga dagar få panik över att Johan inte svarar i telefon, min hjärna spelar då upp mardrömsscenarion om vad som kunnat hänt honom och paniken växer fram till att jag äntligen får tag på honom. Jag oroar mig titt som tätt över mina familjemedlemmar och vänner jag inte hört eller sett aktiva på internet ett tag. Vid olyckor i Göteborg där någon inblandad är i samma ålder som nära till mig får jag kalla kårar längst ryggraden tills jag får tag på vederbörande.
Vet inte om ni minns (ni göteborgare) spårvagnsolyckan då en spårvagn spårade ut vid Vasaplatsen... tror det var 1990 någon gång... Jag minns hur jag såg scener på nyheterna och hur en vit Volvo - Taxi Göteborg varit i den skenande spårvagnens väg och jag bröt ihop för att jag visste att min mamma brukade köra en just vit volvo för det bolaget. Då kunde man heller inte få tag på varandra som man kan idag med mobiltelefonin.
Tack och lov var mamma inte inblandad!
Så har det varit, den bitande rädslan över att förlora en man älskar.
För två år sedan gick min mormor bort efter en lång tids sjukdom. Kan utan att tveka säga att det var den värsta händelsen i mitt liv! Jag kan än idag inte riktigt acceptera hennes bortgång. Jag önskar många gånger att jag kunde lyfta på luren bara för att få höra hennes röst! Jag önskar att hon hade fått träffa Embla.
Därför är jag sjukt rädd för att något ska hända min mamma. Hur ska jag kunna klara av den sorgen? Likadant är det med Tomas... Jag blir ledsen när jag hör att han inte tror att han har länge kvar, framförallt när jag ser hur mycket Embla tycker om honom. Jag vill inte att hon ska förlora sin mormor och morfar...
Jag är rädd för döden och jag kommer aldrig kunna acceptera den.
Hur jag än vrider och vänder på det, anklagar mig själv för att vara egoistisk, försöker övertala mig att det är en naturlig och oundviklig del av livet så kan jag inte förmå mig att acceptera det!
Jag kan dåliga dagar få panik över att Johan inte svarar i telefon, min hjärna spelar då upp mardrömsscenarion om vad som kunnat hänt honom och paniken växer fram till att jag äntligen får tag på honom. Jag oroar mig titt som tätt över mina familjemedlemmar och vänner jag inte hört eller sett aktiva på internet ett tag. Vid olyckor i Göteborg där någon inblandad är i samma ålder som nära till mig får jag kalla kårar längst ryggraden tills jag får tag på vederbörande.
Vet inte om ni minns (ni göteborgare) spårvagnsolyckan då en spårvagn spårade ut vid Vasaplatsen... tror det var 1990 någon gång... Jag minns hur jag såg scener på nyheterna och hur en vit Volvo - Taxi Göteborg varit i den skenande spårvagnens väg och jag bröt ihop för att jag visste att min mamma brukade köra en just vit volvo för det bolaget. Då kunde man heller inte få tag på varandra som man kan idag med mobiltelefonin.
Tack och lov var mamma inte inblandad!
Så har det varit, den bitande rädslan över att förlora en man älskar.
För två år sedan gick min mormor bort efter en lång tids sjukdom. Kan utan att tveka säga att det var den värsta händelsen i mitt liv! Jag kan än idag inte riktigt acceptera hennes bortgång. Jag önskar många gånger att jag kunde lyfta på luren bara för att få höra hennes röst! Jag önskar att hon hade fått träffa Embla.
Därför är jag sjukt rädd för att något ska hända min mamma. Hur ska jag kunna klara av den sorgen? Likadant är det med Tomas... Jag blir ledsen när jag hör att han inte tror att han har länge kvar, framförallt när jag ser hur mycket Embla tycker om honom. Jag vill inte att hon ska förlora sin mormor och morfar...
Jag är rädd för döden och jag kommer aldrig kunna acceptera den.
söndag 5 december 2010
Åh, nu har jag varit dålig på att skriva. . .
Som vanligt så slöar jag till det i skrivandet och liksom "glömmer" bort att uppdatera.
Men jag har världens bästa ursäkt, tiden jag inte suttit framför datorn har jag spenderat med min lilla familj!
Vi har pysslat i helgen, igår hade vi pepparkaksbak med Jocke, Sami och hennes pojkvän. Sami (min syster för er som inte vet) och jag byggde bl. a. pepparkakshus, vilket vi lärde oss är en konst i sig!!!
Resultatet blev imponerande trots svordomar och smärre fel i arkitekturen...
Eftersom det under natten kommit en massa snö var lilla familjen Allander på jakt efter en pulka åt lillfröken, kan ni tänka er... i tre affärer var de slutsålda! (Såklart, det har ju snöat och vi räknade faktiskt med att det eventuellt inte gick att hitta någon). Men på en av Svea Rikets alla sportbutiker hittade vi en!
Embla-hjärtat var stormförtjust!
Tror nog att fårskinnsfällen inte är så dumt att ha i för lilla rumpenstumpen!
torsdag 2 december 2010
6. Min dag
Stackars Embla, kommer hänga ut henne ganska fint i denna blogg... Så jag ber henne om ursäkt om det skulle råka vara kvar när hon hamnar i tonåren...
Idag började min dag ganska intressant :)
Vaknade av den klassiska "nu mamma har jag lämnat en stink i blöjan". Så vi steg upp och gick ut i badrummet. Jag själv var FRUKTANSVÄRT kissenödig men tänkte att hon bara brukar göra en liten stinkande plupp som går fort att stöka undan... tji fick jag när jag öppnade blöjan. Ju mer kranvattnet rann desto mer tryckde det på blåsan hos mig och när rumpenstumpen var ren beslöt jag mig för att hon skulle få stå nakenfis på badrumsgolvet och jag skulle få sätta mig på toaletten.
Fröken stod tjusigt med en hand mot väggen, vinglade lite grann och tappade balansen så hon tog mot väggen med andra handen. "åh vilken redig tjej" hann jag att tänka med huvudet på sned från min porslintron. I den sekunden kissade hon en fin stråle mot väggen och plötsligt stod hon i en pöl med kiss med världens "fylle"-leende. Hurra!!! Städade och tvättade en nöjd Embla och insåg att det faktiskt var en komisk scen...
Till lunch träffade vi Sara och Isac för en sushi-date för de vuxna. På fikat Embla var ute efter att pussa Isac och vice versa bara att de inte hade intresset samtidigt, söta små knoddar vi har :)
Efter att ha sytt en kudde sitter jag nu trött men ändå nöjd och skriver på punkt 6 på 30-listan. -"Min Dag"
Ha det bra där ute i etern.
Från fikat idag :)
onsdag 1 december 2010
Listan fortsätter: 5. Vad är kärlek?
Har funderat länge idag på vad kärlek är, vad ska jag skriva, hur ska jag formulera mig...
Jag älskar min mamma, mina syskon oändligt! Jag älskar Johan oerhört mycket! Jag älskar min bästis. Älskar mina gudsöner. Älskar mina djur! Men inget går att beskriva den otroliga, enorma, ändlösa, ja det finns inga adjektiv som är starka nog att beskriva den KÄRLEK jag har för vår lilla Embla!
Redan tidigt i graviditeten, när hon var i storleken av ett päron, slog det mig hur mycket jag älskar den lilla individ som växte inom mig. När jag kände den första sparken så vällde en våg av kärlek över mig, större än den när hon var i päronstadiet. Jag blev chockad över att känna ännu mer kärlek då jag trodde att där måste en topp vara nådd...
Men så kom den dagen då en sköterska efter 22 timmar värkarbete lade en varm, slemmig, blodig litet bylte på min mage, "åh, nu får jag se henne", tänkte jag. Skulle precis lägga händerna på henne när de utan förvarning ryckte bort henne och sprang ut från rummet.
I det ögonblicket trodde jag att jag skulle dö, på riktigt! Ingen sa någonting, jag försökte läsa av sköterskornas ansikten, jag frågade gång på gång om allt var ok och INGEN SA NÅGOT! Jag var livrädd och min själ höll på att brista. Tillslut lät de Johan gå ut till Embla utanför men jag var fortfarande rädd för det värsta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)