Lite allvar nu!

Det finns egentligen massor av allvarliga saker jag vill skriva om.
Mycket orättvisor sker i världen och jag hade gärna helhjärtat skrivit om dem, vem vet jag kanske tar ett tillfälle snart igen. Just idag går vi ner på en småskalig nivå!

Tro vad ni vill om mig, jag garanterar att beroende på vem man frågar i  min närmaste krets så har ni olika uppfattningar om mig. Den egenskap jag idag vill lyfta fram är 'betraktaren'. Flugan på väggen...

Flugan har betraktat och kommit fram till följande:

-Är det inte på tiden att vi minskar ner på såpopera-dramatiken i våra liv? Är våra liv så händelselösa att vi måste framkalla lite spänning och drama i våran omgivning?

Tänk efter och bromsa upp litegrann!!!

Visst är det spännande och adrenalinet flödar när man möter kompisen på caféet för en stor latte med skvaller

 'Hörde du vad hon gjorde igår'  'Du skulle sett vad han gjorde på fyllan' 

Mmmm vi människor verkar ha en förkärlek att drälla i andras miserabla misstag. Men oskyldigt kärringskvaller kan lätt förvandlas till


'hahaha, han har en sååååå liten...' 'Henne kan du inte lita på för jag har hört...' 

som kan påbörja något riktigt obehagligt. Gärna när det kryddas på med lite diffusa (jag vill egentligen skriva, påhittade) extra detaljer... Svår balansgång, det kanske inte är så farligt om det hanteras på ett prydligt sätt.

Men så kommer vi till en av de mest obehagliga kategorierna i skvaller-träsket... Individerna som 'med vilje' smutskastar sk. vänner. Jag borde egentligen tycka synd om dom, de kan inte ha det så lätt egentligen. Varför känner de ett sådant starkt behov av att smutskasta och förfula personer som de anser vara kompisar, vänner? Är det dåligt självförtroende, är det svartsjuka, är det ett behov av att 'bättre' än den andra?

De har kanske nästlat in sig i något som de inte kan hitta ut ur? För allvarligt talat, vem vill egentligen komma ut på andra sidan som den som "bara snacka skit om alla andra"... De verkar ibland desperat greppa efter en livboj för att inte drunkna i havet av bullcrap. De hänger på en gräns till att avslöjas som en falsk människa, de pratar skit om den ena med den andra och samtidigt skit med den andra om den ena. Ännu ett desperat sätt att åtminstone ha kvar en av de sk vännerna...

!!!! STOPP, STANNA !!!!


Jag hörde ett talessätt en gång: "Lögnen kommer ikapp snabbare än en halt hund".

Jag har kommit av mig i skrivandets stund, vad vill jag egentligen med detta inlägg... Kanske en egen desperat vädjan när jag märkt att jag befinner i mitten av en röra, två sidor jag tycker om men som inte tål varandra... Jag önskar att folk stannar upp lite och tänker efter lite, vad driver dem till att agera på det här sättet, är det svartsjuka? Är det värt att rasera en hel omgivning och begravas under det samtidigt? Eller tror de att de verkligen kommer att komma undan det hela i slutänden? Är det kanske så att de själva inte ens är medvetna om vad de gör???

Jag vill egentligen att vi människor börjar ta hand om varandra istället för att stjälpa, att vi värderar varandras styrkor istället för att drunkna i svartsjuka...

Jag måste bara påpeka att jag är medveten om att jag kan vara en skvaller-tant, jag kan tycka att det är roande... men aldrig att jag med vilje försöker framställa någon i dålig dager, eller försöka eliminera en person från min krets med lögner... Är en person en dålig människa brukar jag hoppas på att min omgivning själva märker detta, för påtalar jag detta kan det lätt bli att jag framställs som skitsnackaren... det vill jag inte, feg som jag är låter jag bli.

Äh, vilket tradigt inlägg... Missförstå mig på rätt sätt snälla, jag orkar bara inte med att vi människor gör varandra illa hela tiden!

Ha en fantastisk dag!

-Hippien

En bekännelse.

Jag har accepterat att jag inte är helt frisk... så är det tyvärr.

Men jag måste få en sak ur mitt system litegrann:

JAG HATAR NÄR FOLK SMASKAR!!!!

Vill någon driva mig till vansinne så smaska på för all del, känner jag dig inte kan jag vara ganska tolerant men var medveten om att jag gör taskiga saker mot dig i mina tankar. Jag älskar min man, det gör jag men jag HATAR att han smaskar och han får höra det varje gång, jag blir en satkärring som fräser åt honom mer än vad han förtjänar... (jag är ledsen för det, men kan jag äta utan att smaska borde inte han kunna lära sig det också?).

Allra värst var det under min graviditet, jag VAKNADE av att Kira (vovven) smaskade av någon anledning... inte en gång utan minst varannan natt. Stackars lilla kräk fick morr och fräs ifrån mig och en natt brast det i huvudet på mig och jag tog in Kira i badrummet och slet fram hundtandborsten och stackarn fick sig en tandborstning mitt i natten. (ja, jag har dåligt samvete för det, borsta tänderna på henne bör skötas snyggare men jag visste inte vad jag skulle ta mig till).

Men det finns ett enda undantag (jag tycker det är skönt att det gör det) och det är Embla... Jag har ALDRIG stört mig på att lillfisen smaskar... Jag har iofs nu när jag tänker efter ALDRIG stört mig på när ett litet barn smaskar... Så det finns kanske en gnutta hopp om att jag kan botas och bli mer tolerant... I en värld full av smask hade det varit en befrielse!

Godnatt där ute! Smaska TYST!

Porrsurfade. . .

(varning, du blir besviken av detta innehåll, mest för att min fetisch inte är så "normal")!

Pratade med en kompis härom kvällen... Vi har känt varandra i ett bra antal år numera inte för att vara sån, men han var nog den första som "förstod" (åtminstone låtsades bäst) av mina bekanta min fascination för Ubåtar! (tack söta du för att du påminde mig om dessa vackra ting!)

Nä, jag blir inte KÅT av Ubåtar och det har inget med att man kan förknippa dem med en enorm fallos, jag blir däremot extremt upprymd, extatiskt och en "ooooh"-känsla sköljer över mig. Hela maskineriet är hur fantastisk som helst! (män blir ju "ooooh-iga" för bilar, så why not submarines).

Läääänge sedan jag surfade (porr) Ubåtar och jag blir aldrig besviken, de varken fejkstönar, har fula statister eller sopiga dialoger. De blir vackrare med åren och de gamla är minst lika vackra att se på! Ryska som Svenska men även Amerikanska... ååååh såååå fina!!! Maken verkar heller inte känna sig hotad av min hobby... hahaha

USS Annapolis ser vi här:

Lånad från usnavysubmarines.blogspot.com

Från min älskade film, Das Boot:

Lånad bild

I mitt nästa liv om jag får ett... så hade jag fasiken satsat på en karriär som Ubåts-kapten! Jag kunde ju inte i detta... :(

Tror att jag ska ta mig en tur någon dag till gamla Nordkaparen som finns att besöka i hamnen... gamla fina lilla Ubåt! Vill någon följa med?

Hollywood nästa?

Jag trampade på en snigel igår morse... stackars lilla blötdjur som i sin takt försökte hinna över från den ena rabatten till den andra. Lilla snigel som intet ont sniglade sig mot ett fruktansvärt öde, nämligen hamna under en stressad Mandas stora sko...

Min käre make skojade till det och tyckte att jag kanske borde akta mig för hämnd-aktioner sådär i den svarta humorns tecken på 10-års dagen av 9/11...

Då satte min sjuka hjärna igång med klassiska "skräckfilms-scenarion"...

Låt mig presentera århundradets skräckfilm:  

SNIGLAR

"En klassisk höstmorgon, daggen ligger tät på gräsmattorna. Människan har börjat vakna till liv och gatorna börjar fyllas av deras rörelse. Vi ser solen stiga vid horisonten, löven på buskarna börjar droppa av sin dagg i takt med att solen värmer upp sin omgivning.


Random snigel, (vi ser en med ett rödrunt skal) glider lyckligt och lite charmigt oskyldigt på asfalten mot en härligt blomsterrabatt... Plötsligt ändras karaktären i musiken, lite mer dramatisk. Marken börjar skaka, det blir svart över snigeln (musiken kulminerar). Det blir svart... och tyst... *konstpaus*


Ett hastigt bildspel utspelas, snigeln, snigel-liket, andra sniglar samlas runt snigeln... Människan har gjort sitt sista misstag mot blötdjuren... (Vi förstår detta lite undermedvetet). 


Sniglarna börjar snigla sig mot portgången, långsamt men beslutsamt tar de sig upp för fasaden, de sluter upp och blir bara fler och fler. Människorna i omgivningen märker ingenting, de är för stressade och upptagna med att hinna och sköta sina arbeten. Sniglarna når "mördarens" balkong, helt apropå råkar balkongdörren stå på glänt, innanför balkongen ligger "mördarens" sovrum. De sniglar sig in och samlar sig under sängen, och väntar...


Människornas dag passerar, "mördaren" kommer hem, märker såklart inte slemspåren i sovrummet och balkongen. Vi tittare känner av hur sniglarna lurar under sängen och vi förstår inte varför "mördaren" inte märker något. ("lääääggg dig iiiinte", vrålas det i biosalongen)


Men "mördaren" är förutsägbart dum och efter att tänderna borstats och vattenglaset placerats på nattduksbordet släcks lampan och snart hörs snarkningar... och slemmigt bubblande... sniglarna slemmar sig upp i sängen glider sakta upp mot mördarens ansikte (vi pratar om ett hundratal sniglar)... *Stråkmusik*


Ett bildspel startar igen: Sniglar letar sig in i munnen och näsan, "mördaren" vaknar men det är lönlöst att försöka kämpa emot... "mördarens" ögon spärras upp (klassisk "nu kvävs jag-min)... scenbilder av den kvävda "mördaren" i olika vinklar, munnen uppspärrad fylld med sniglar, näsan täppt med sniglar... *svart*

~FIN~

Godmorgon och välkomna till min sjuka hjärna!

Fyndig rubrik. . .?!

Idag har jag min lediga dag eftersom min helg kommer att gå i arbetets tecken.

Så Embla får en kortare dag på dagis och jag har precis lämnat henne, tung i hjärtat... Så fort hon insåg vart vi var på väg gick larmet "Gå hem, mamma! Gå hem!" Hon är så jäkla duktig verbalt men det svider ju ännu mer i hjärtat när man hör att hon inte vill dit... Vilken fruktansvärd förälder jag är...
Inskolningen gick ju hur smidigt som helst och nu fick vi oss ett sk. bakslag.  Jag hoppas att det vänder snart, jag menar att hon kanske hittar glädjen i att vara på dagis för vi har tyvärr inget annat val. Vi måste jobba bägge två. :(

blä, blä jag har ingen större lust att skriva det jag hade tänkt skriva om idag.

Hoppas ni andra har en suverän dag i alla fall!

Bye

Ni ska se min lilla skrot nu!

MPR-vaccin förra måndagen, igår och idag feber... Påsar under ögonen men S-U-P-E-R-speedad på alvedon. Hon har precis jammat till sin nya polisbil som har en massa olika versioner på sirener, undrar vem som däckar först idag... Trötta-mamma eller speed-Embla?!

*TIIIITUUUUUT, UUUUIUUUIIUUUIIIIII*