Embla hade rejält med feber i helgen och nu är hon snörvlig, hostig och har dålig aptit. På köpet kikar hennes "vampyrtänder" fram genom tandköttet, allt på samma gång stackarn!
Strax efter att jag hade plussat så kände jag en enorm kärlek till grynet i magen, när hon föddes överöstes jag med en kärleksvåg större än vad jag kunnat föreställa mig. Med denna enorma kärlek medföljer en beskyddarinstinkt stark som fan!
Men nu är hon sjuk och ingenting kan jag göra än att tillsammans med henne vänta ut den värsta delen av förkylningen, plåga henne med att ta tempen, hoppas på att den inte visar såpass hög feber att jag måste plåga henne med suppar eller truga med flytande alvedon.
Jag vet faktiskt inte vilken av de febernedsättande metoderna som är värst. Hon spänner hela sin kropp när jag försöker ploppa in suppen så det blir ett krig där jag känner mig som värsta boven. När jag istället väljer att försöka med flytande alvedon blir hon näst intill hysterisk när hon ser doseringsskeden och istället för i magen får både hon och jag kletig alvedon över oss... Nu försöker jag med spruta istället, försökte leka till det hela men ack det blir en kamp det med.
Jag känner mig värdelös för att jag inte kan ta bort det onda och det gör ont i mig att se att hon mår dåligt men vi kämpar på!!!
Det som tar allra värst på mig är hennes aptitlöshet, vi har varit bortskämda med hur lätt det varit att få i henne mat, men nu äter hon inte ens i närheten av vad hon gjort innan och jag har verkligen svårt att hantera denna matvägran... Försöker trösta mig med att det är övergående men det är inte lätt att få ordning på hjärnspökena i huvudet. De som vill att jag ska fly när det börjar gå dåligt...
Hoppas detta går över snabbt, jag vill ha tillbaka mitt lilla energiknippe som hittar på bus hela dagarna!
*Ångest-Manda*
styrka och kärlek till dig och hjärtat!
SvaraRadera