En bekännelse.

Jag har accepterat att jag inte är helt frisk... så är det tyvärr.

Men jag måste få en sak ur mitt system litegrann:

JAG HATAR NÄR FOLK SMASKAR!!!!

Vill någon driva mig till vansinne så smaska på för all del, känner jag dig inte kan jag vara ganska tolerant men var medveten om att jag gör taskiga saker mot dig i mina tankar. Jag älskar min man, det gör jag men jag HATAR att han smaskar och han får höra det varje gång, jag blir en satkärring som fräser åt honom mer än vad han förtjänar... (jag är ledsen för det, men kan jag äta utan att smaska borde inte han kunna lära sig det också?).

Allra värst var det under min graviditet, jag VAKNADE av att Kira (vovven) smaskade av någon anledning... inte en gång utan minst varannan natt. Stackars lilla kräk fick morr och fräs ifrån mig och en natt brast det i huvudet på mig och jag tog in Kira i badrummet och slet fram hundtandborsten och stackarn fick sig en tandborstning mitt i natten. (ja, jag har dåligt samvete för det, borsta tänderna på henne bör skötas snyggare men jag visste inte vad jag skulle ta mig till).

Men det finns ett enda undantag (jag tycker det är skönt att det gör det) och det är Embla... Jag har ALDRIG stört mig på att lillfisen smaskar... Jag har iofs nu när jag tänker efter ALDRIG stört mig på när ett litet barn smaskar... Så det finns kanske en gnutta hopp om att jag kan botas och bli mer tolerant... I en värld full av smask hade det varit en befrielse!

Godnatt där ute! Smaska TYST!