Jag är fruktansvärd rädd för döden, inte för min egna del men för att andra i min närvaro skall tas ifrån mig!
Hur jag än vrider och vänder på det, anklagar mig själv för att vara egoistisk, försöker övertala mig att det är en naturlig och oundviklig del av livet så kan jag inte förmå mig att acceptera det!
Jag kan dåliga dagar få panik över att Johan inte svarar i telefon, min hjärna spelar då upp mardrömsscenarion om vad som kunnat hänt honom och paniken växer fram till att jag äntligen får tag på honom. Jag oroar mig titt som tätt över mina familjemedlemmar och vänner jag inte hört eller sett aktiva på internet ett tag. Vid olyckor i Göteborg där någon inblandad är i samma ålder som nära till mig får jag kalla kårar längst ryggraden tills jag får tag på vederbörande.
Vet inte om ni minns (ni göteborgare) spårvagnsolyckan då en spårvagn spårade ut vid Vasaplatsen... tror det var 1990 någon gång... Jag minns hur jag såg scener på nyheterna och hur en vit Volvo - Taxi Göteborg varit i den skenande spårvagnens väg och jag bröt ihop för att jag visste att min mamma brukade köra en just vit volvo för det bolaget. Då kunde man heller inte få tag på varandra som man kan idag med mobiltelefonin.
Tack och lov var mamma inte inblandad!
Så har det varit, den bitande rädslan över att förlora en man älskar.
För två år sedan gick min mormor bort efter en lång tids sjukdom. Kan utan att tveka säga att det var den värsta händelsen i mitt liv! Jag kan än idag inte riktigt acceptera hennes bortgång. Jag önskar många gånger att jag kunde lyfta på luren bara för att få höra hennes röst! Jag önskar att hon hade fått träffa Embla.
Därför är jag sjukt rädd för att något ska hända min mamma. Hur ska jag kunna klara av den sorgen? Likadant är det med Tomas... Jag blir ledsen när jag hör att han inte tror att han har länge kvar, framförallt när jag ser hur mycket Embla tycker om honom. Jag vill inte att hon ska förlora sin mormor och morfar...
Jag är rädd för döden och jag kommer aldrig kunna acceptera den.
Jag förstår dig! döden är ju en fobi för mig och jag klara inte andras bortgång heller. det är en del av livet helt klart och jag känner att det är bara ett stor kliv på den oändliga väg vår själ vandrar! detta gör det inte lättare då man fullt naturligt vill ha sina älskade i den kropp man känner dom i för att kunna känna se och dofta på deras närvaro och hjärtat mormor finns där det kändes när jag vart där!! mycket av henne finns i Embla som små glimtar i ögat typ. känslan jag fick i alla fall.
SvaraRaderaSkönt att höra att det finns fler som är som jag.
SvaraRadera